När jag började spela det här spelet visste jag att jag hade ett episkt spel framför mig. Uncharted serien är spel i särklass som varje Playstation 3 ägare borde spela igenom. På min Heavy Rain recension skrev jag att det känns precis som om jag hade sett en skitbra thriller, men efter Uncharted känns det som om jag precis har upplevt ett skithäftigt action äventyr! Det finns dock likheter mellan de tre olika Uncharted spelen, förutom skifte i miljön och storyn så verkar ändå upplägget vara detsamma. Men inget ont om det, det funkar och jag älskar det! Jag sitter här och längtar redan efter ett fjärde Uncharted spel men det kanske är bäst att serien avslutas på detta viset, längtan efter mer istället för motsatsen.

Betyg: 5/5 (Episkt)

Favorit karaktär i spelet: Nathan Drake (Indiana Jones, släng dig i väggen)

Minnesvärd del i spelet: Det är svårt att välja mellan den sjunkande båten, det störtande planet, ökenvandringen, jakten på karavanen, det rasande templet... ja ni förstår säkert vad jag försöker få sagt här.

Ja då va det sista God Of War spelet varvat då. Eller kommer vi få se ett fjärde tro? Nu pratar jag inte om God Of War Ascension som släpps i Mars 2013 och som kommer utspela sig före alla God Of War spel utan ett fjärde, efter detta.

Vilket episkt spel detta va, från början till slut. Det började inte så dåligt heller. Man klättrade med Titanerna upp mot Mount Olympus och redan i början fick man möta den första bossen som va Poseidon. Väldigt storslagna miljöer och lagom svåra bossar och fiender, precis som ett spel ska vara. Det fanns dock en del av spelet som jag tyckte va lite extra svårt och det va delen då Kratos skulle kapa kedjorna till den stora labyrinten. Efter att man hade flugit ner i hålet, där de giganstiska kedjorna gick längs med, och undvikit fallande brinnande stenar samt utstickande brädor och järnbalkar så landade man till slut på ett ställe där man fick möta en stor ilsken brinnande hund som spottade ut mindre brinnande hundar som exploderade och på toppen av det hela ställdes man mot spelets svåraste fiender, Satyrerna, 3 stycken av dom. Efter många svordomar och ilskna utlåtanden om hur omöjligt detta spelet va så klarade jag det också till slut. Videon här nedanför visar vad jag pratar om. Det är inte jag som spelar på videon, jag har länkat till ett youtube klipp. Han på videon får det säkert att se enkelt ut, men tro mig, det va inte enkelt.

Den sista striden mot Zeus gav mig rysningar, det va en äkta episk strid! Lite tråkig miljö blev det bara när striden fortsatte inne i Titanen Gaia. Jag hade hoppats att man hade fått fortsätta hela striden uppe på paviljongen bland regnet och åskan. Jag har aldrig suttit med gåshud tidigare under dialogerna i slutstriden men det betyder ju bara att speltillverkarna verkligen har lyckats att skapa ett bra spel, ett episkt spel!

Betyg: 5/5 (Episkt)

Favorit karaktär i spelet: Hade jag haft denna bloggen och skrivit om när jag klarade av ettan och tvåan hade jag aldrig valt Kratos för jag tyckte inte om honom då, han dödade oskyldiga civila och visade ingen hänsyn till någon, men efter detta spelet finns det ingen tvekan: Kratos!

Minnesvärd del i spelet: Den slutgilltiga striden mot Zeus!

Detta måste nog ha varit rekordtid. Jag påbörjade spelet igår runt kl 15 - 16:00 och jag varvade det idag för ungefär en timme sedan. Men jag kunde inte sluta spela! Vilket spel detta va! Dom har gjort ett fantastiskt jobb med att skapa karaktärena och uppbyggnaden av stämningen i spelet. Det va faktiskt riktigt tungt att se huvudpersonen i spelet, Ethan Mars, desperat kämpa mot sitt förstånd samtidigt som han försökte rädda sin enda levande son som hade blivit kidnappad av Origami mördaren. En seriemördare som lämnar små pappfigurer, origami figurer, som enda ledtråd. Man fick också spela en FBI agent vid namn Norman Jayden som kämpar med ett drogberonde samtidigt som han försöker lösa fallet med Origami mördaren, man fick spela en privatdetektiv, Scott Shelby, som försökte lösa fallet åt offrens familjer och man fick spela en journalist, Madison Paige, som undersöker fallet och kommer nära inpå Ethan Mars och hjälper honom i sökandet efter sin kidnappade son

                       Scott Shelby           Madison Paige                 Norman Jayden    Ethan Mars

Spelet har ett unikt spelsätt och du får många olika alternativ att välja mellan i olika situationer om hur du vill att karaktärena ska agera och spelet ändrar sig beronde på vad du väljer. Vissa situationer va väldigt stressiga och påfrestande så du är hela tiden under press och när det blir strid gäller det att du har nerverna i kontroll och lyckas knappa in rätt knappsymboler som dyker upp på skärmen. I vanliga TV spel när du dör så börjar spelet om från en viss punkt, men dör du här med någon av karaktärena då är spelet över för dom, då är dom döda sen för resten av historiens gång.

Betyg: 5/5 (Episkt)

Favorit karaktär i spelet: Norman Jayden, FBI agenten tyckte jag va cool

Minnesvärd del i spelet: Allt från början till slut! Det känns precis som om jag har sett en skitbra thriller.

Då klarade jag äntligen av det här spelet. Jag gjorde misstaget att spela detta mellan Assassins Creed Brotherhood och Assassins Creed Revelations för jag ville ha en paus från Assassins Creed serien eftersom jag spelat så mycket av det men jag kunde inte släppa det, jag va tvungen att spela klart Revelations också så jag fick släppa Ghostbusters ett tag.

Jag har aldrig varit med om att ett spel har haft så rik variation på de olika banorna som Ghostbusters och spökena är riktigt välgjorda. Trots att Ghostbusters är såpass gammalt, med många spel i bagaget till olika konsoler, så är detta det första och enda riktigt bra spelet som existerar om just Ghostbusters (i mitt egna tycke naturligtvis). Ett stort plus i kanten är att alla skådespelare fårn långfilmerna om Ghostbusters gör rösterna till detta spelet vilket gör att det känns mer äkta på ett sätt.

För att  beskriva handlingen lite kort så spelar du en ny rekryt som har gått med i Ghostbusters. Spökvärlden är på väg att sammansmälta med våran värld och du med hjälp av de övriga Ghostbusters ska hindra detta från att ske. Det är mycket dialoger i spelet även under spelets gång och det skämtas mycket varav vissa av skämten är riktigt roliga.

Gillar du Ghostbusters ska du absolut köpa det här spelet. Även om du inte hört talas om Ghostbusters tidigare så är detta spelvärt men jag skulle i så fall rekommendera att du ser långfilmerna först. Annars går man miste lite om interna skämt och tappar lite förståelse för handlingen i spelet.

Betyg: 3/5

Favorit karaktär i spelet: Slimer (Han är dock inte med mycket)

Minnesvärd del i spelet: Alla de olika banorna. Det va såpass mycket variation på dom att alla hade sin personliga charm.

Ett försenat blogginlägg eftersom det va ungefär 1 vecka sedan jag klarade av detta spel. Jag klarade det på nästan en vecka vilket får mig nu i efterhand att känna att jag kanske gick miste om en massa saker. Men jag hade inte ork att springa runt och köpa alla affärer och landmärken en gång till eller levla upp lönnmördar rekryter ytterligare en gång, även om den funktionen här var grovt förbättrad och de många olika, varierande sätten man rekryterade lönnmördare på var en väldigt positiv överraskning. Spelet höll måttet, som alla underbara Assassins Creed spel, trots en del upprepningar. Jag hade egentligen börjat ta en paus från Assassins Creed efter Broherhood och påbörjat Ghostbusters men jag fick avbryta det för jag kunde inte fokusera på det spelet när jag visste att det fanns ett Assassins Creed spel kvar att spela.

SPOILER varning för er som inte vill läsa om handlingen.

Det va genialiskt hur de vävde ihop Ezios öde med Altairs. I slutet när Ezio vandrade ner i det valvet där Altair hade suttit död de senaste 300 åren och få se Altairs skelett sitta i den stolen var lite hjärtskärande. Lite tungt var det också att se när Ezio tog av sig sina vapen och rustningar och kasta dom på golvet och praktiskt taget sade att han hade gjort sitt, han va färdig, nu får någon annan ta över (Connor i Assassins Creed 3) va också lite tungt. Man hade ju vant sig med att döda tempelriddare med den charmiga italienaren som sträckte sig över 3 årtionden.

Betyg: 4/5

Favorit karaktär i spelet: Ezio Auditore och Altair ibn la ahad

Minnesvärd del i spelet: Det fanns rätt många här. Att jaga efter tempelriddarna i båten tyckte jag va mäktigt och uppdraget att gå och plocka blommor. För att citera Ezio när kvinnan han va förälskad i bad honom att gå och handla vita tulpaner: "It would be a nice change of pace".

Favorit citat från spelet: "We are gonna show our enemys what it means to be enemys of the Assassins!!!" Ezios vän låg mördad framför honom och kvinnan han älskade var kidnappad. Ezio satt på knä och höll sin döda vän i sina armar och bakom honom samlades lönnmördarna, Ezio vänder sig om och säger med arg röst ovanstående citat. Tätt därefter stormar lönnmördarna hamnen i Konstantinopel och en stor strid utspelar sig.

Nu är Borherhood avklarat då efter ungefär 2 veckors spelande. Som vanligt ignorerade jag de flesta sidouppdrag som jag anser inte bidrar något till spelet och upprepningen dom körde med att köpa tavlor, samt köpa olika landmärken kändes bara överflödig här. Pengar behövde man aldrig oroa sig för, det hade jag i överflöd hela spelet igenom. Det va en rolig funktion dom hade tagit med när man kunde träna upp lönnmördar rekryter. Dom visade sig vara mycket användbara under spelets gång.

Jag måste nog säga att jag gillade tvåan bättre men jag får ändå sätta en fyra i betyg på denna också. Det är ju trots allt Assassins Creed, hur kan man inte älska denna underbara spelserie?

Betyg: 4/5

Favorit karaktär i spelet: Ezio Auditore och mina lönnmördarrekryter (gillade dom skarpt)

Minnesvärd del i spelet: Romulus anhängarnas lyor gillade jag.

Favorit citat från spelet: "Go my son, destroy them" Maria Auditore till Ezio någonstans i början av spelet när Ezio säger att han tänker ge sig av till Rom, efter Borgia familjen.

Klarade av Assassins Creed 2 häromdan och jag måste säga att jag tyckte det va en klar förbättring sen ettan. Jag har aldrig blivit så frustrerad över ett spel som jag blev på Assassins creed 1. Jag är sån att jag bryr mig oftast inte om att göra alla sidouppdrag som kommer med spel som i detta spelet att samla in alla fjädrar eller som i ettan, samla på alla flaggor. Det för ju inte historien framåt utan det är ju bara en massa onödigt tidsfördriv som man kan spendera på att spela nya spännande spel istället. Men jag kunde inte motstå att få tag i Altairs rustning. Det va rätt roliga utmaningar att smyga runt i stora byggnader och lönnmörda, hoppa och klättra sin väg fram till de 6 olika lönnmördargravarna.

Historien i hela Assassins Creed är bland dom bästa jag har varit med om och jag älskar hela det här konspirations stuket dom kör med. Jag har precis vart och köpt Brotherhood idag, det tredje spelet i serien och kan knappt vänta att börja spela det.

Betyg: 5/5

Favorit karaktär i spelet: Ezio Auditore

Minnesvärd del i spelet: Slåss sin väg fram ovanpå vatikanens murar va häftigt

Fvorit citat från spelet: "Och jag tänker inte vara så noga med att köra upp rätt huvud i rätt röv heller!" - Kaptenen, som Ezio befriade från fångenskap, när han förklarade vad han skulle göra med vakterna så fort han kom ut.

Övrigt: Hittade en skitbra låt i detta spelet, Dream Of Venice med Jesper Kyd