... och mer lär det bli. Ett faktum man måste ta itu med när man spelar Magic eller vilket annat trading card game som helst för den delen, är att det blir väldigt många kort att ta vara på. Frågan är vart man ska göra av dom när högarna bara staplas och hur man ska få dom smidigt organiserade. Här har ni min variant på hur jag förvarar mina Magic kort.

Jag va i Göteborg nu i veckan och då köpte jag denna pärmen inne på en spelbutik inne i femmanhuset för 99 kr och 60 plastfickor. Sammanlagt tror jag det slutade på 270 kr. I pärmen har jag bara "rare" och "uncommon" kort sorterade efter färger. Det är inte bara snyggt att titta på utan man får en bra överblick över sina kort. Inom färgerna har jag sorterat dom efter sort i följande ordning, Creatures, Enchantments, Sorcerys och Instants. Längst bak i pärmen är alla artifacts.

Ett annat bekymmer är alla dessa basic lands och för att inte nämna alla "common" kort man har i överflöd. Alla som har köpt en Fat Pack till Magic har en fin kartong att samla länderna i och alla "common" kort. Visst går det sätta dom i pärmar också men det blir betydligt mer jobb och lite dyrare då du måste köpa mer plastfickor.

I den vänstra "fat packen" har jag en liten del av mina common kort. I den blåa har jag alla mina basic lands.

En "fat pack" räcker inte på långa vägar att bevara sina Magic kort i. Det finns betydligt större lådor till det (se bilden nedanför). Jag kommer inte ihåg vart jag fick tag på denna men det var från nån hemsida på internet. Jag har för mig vi beställde den från Tyskland (stämmer det Anders?).

Sist och minst har jag ett litet häfte där jag sätter alla mina turneringskort i. Varje gång man ställer upp i en Magic turnering eller pre-release får alla deltagare varsitt foilat kort. Foilat innebär att kortet är silverglänsande för att förklara det på ett enkelt sätt. Det lilla häftet tar bara två kort på varje sida och det fick vi med gratis från en annan beställning vi gjorde och denna gången från Japan.

Detta spelet lyckades jag varva på bara 4 dagar. Det var inte vidare långt och definitivt inte så svårt som det föregående spelet jag varvade, Bayonetta.  Bilden ovanför denna texten är dock lite missvisande då det inte var Playstation 2 spelet jag spelade utan den förbättrade varianten som släpptes på Playstation 3 med hela trilogin på ett och samma spel.

Tomb Raider har funnits sedan 1996 och först nu bestämde jag mig för att börja spela det. Legend, det som jag spelade nu, kom ut år 2006. Det var det nya spelet med Tomb Raider (Mars 2013 släpptes det) som fick mig att vilja gå tillbaka till de lite äldre spelen och ta mig igenom dom först innan jag ger mig på det nya. Det har slående likheter med Uncharted som kom ut ett år efter Tomb Raider Legend. Det är mycket klättrande i gamla ruiner och tempel och lösning av pussel i Legend. Vissa av dom var rätt utmanande men inte till den grad då man blev tvungen att söka hjälp på internet. Alldeles lagom med andra ord. En sak jag skulle vilja klaga på, som bara var ett enstaka bekymmer någon gång som tur va, var kameravinkeln. Ibland blev det fel så man inte kunde se vart man hoppade vilket vid något tillfälle resulterade i att man störtade rakt ner mot sin död. Men det var inget återkommande bekymmer som satte käppar i hjulet för spelet utan bara en mindre irritation. Spelet var inte så långt heller. Det kan kännas som att det var alldeles lagom långt men det beror på att man stannade rätt länge vid varje plats där det fanns ett pussel att lösa som fick spelet att kännas längre än det egentligen var. Men det var helt klart värt att spela och höll mig road de timmarna jag spelade det.

Betyg:  + (Bra)

Kan köpas här: CDON

Som en gamer finns det många saker man stör sig på i våra kära TV spel, många faktorer som kan reta dig och göra ens förluster ännu bittrare än de borde vara. När en närstående känner lusten att påpeka för en att "det är bara ett spel" man spelar, när man suttit och blivit "ägd" gång på gång på samma ställe och en eller två (eller tio) svordomar råkar slinta ut, är milt sagt frustrerande. Att påpeka att det "bara är ett spel" gör bara saken värre dels för påminnelsen att det faktiskt bara är ett spel man sitter och spelar och att det har lyckats krypa in under skinnet på en är något man inte vill erkänna för sig själv. Men det är det som gör våra vinster mot spelen desto mer glorifierade när vi står med fanan högt i vädret och lyckats besegra spelet. Men det finns ett moment som man aldrig kan göra något åt, ett moment som dyker upp mellan spelomgångarna och som är som mest påfrestande när man har dött på samma ställe hela tiden, och det är inget annat än den kära laddningstiden! Spelet har inte bara precis kickat ditt arsle, utan det låter dig sitta och vänta på att det ska ladda klart, mycket väl medveten om att spelaren bara sitter och retar sig på situationen mer och mer. I värsta fall kan spelaren vara överfrustrerad när spelet sätter igång igen och gör stress misstag och samma visa utspelar sig igen. Denna laddningstid är ett kraftfullt vapen i TV spelens arsenal i det eviga kriget mellan gamers och spelen. För utomstående kan det tyckas handla om några få sekunder, men för oss gamers känns det som att sitta och vänta i en evighet på vår revansch.

"The Shadow Remain Cast"... dom orden lär ni få höra väldigt ofta om ni försöker ta er igenom detta spelet på normal svårighetsgrad. Igår varvade jag äntligen Bayonetta men jag får säga, det var verkligen inte lätt! Detta är nog det svåraste spelet jag har spelat i modern tids era. I normala fall när jag möter sådana här utmaningar brukar jag oftast ge upp spel eller byta ner till en lättare svårighetsgrad men det var inget alternativ i detta spelet för man är fast med den svårighetsgraden man väljer från början. Men jag ville inte ge upp heller. Detta spelet tillät inte att jag gav upp för även om utmaningarna stundtals kändes nästintill omöjliga att klara av så var känslan man fick när man väl klarade av det oerhört tillfredställande och man hade nåt till den graden också då man var såpass förbannad att man bara inte kunde låta spelet vinna. Sen ville jag inte ge upp för detta spelet tyckte jag va riktigt bra! Bayonetta är en riktigt cool karaktär med glimten i ögat med väldigt snygga "moves" och "finishers". Bossarna du får möta är storslagna, milt sagt. Det är gigantiska änglar av alla dess slag och för att ha någon chans i spelet måste du lära dig att undvika fiendens attacker och anfalla honom när tillfälle ges, det är A och O. Grafiken är väldigt snygg och även om man inte kan tro det i ett sådant här typ av spel så är faktiskt de 17 olika banorna väldigt varierande. Motorcykel banan med Bayonetta var fruktansvärt cool och en verklig adrenlain pumpare.

Boss fighterna var inte dom lättaste. Jag kom in i en strategi vilket innebar att jag var inställd på att dö några gånger först innan jag lärde mig bossens anfallsmönster. Som tur var så har man obegränsat med "continues". Bossarna i detta spel är inte att leka med. En del bossar attackerar dig med flera attacker samtidigt så det är därför det är bra att lägga upp en försvars strategi först och främst, utan den kan du glömma att du har någon chans. Även vissa vanliga monster, som inte är bossar, kan vara riktigt utmanande.

Om jag skulle placera Bayonetta i någon kategori så kan jag inte säga vart jag skulle placera spelet. Det är någon form av Sci-fi, noir, action, fantasy värld man spelar i. En väldigt udda värld kan tyckas men dom får det att funka. Visst är spelet fruktansvärt svårt och kan kännas hopplöst ibland men känslan du får när du klarar av utmaningarna är deto kraftigare och känns oerhört tillfredställande. Ett litet minus detta spelet har är att du undviker attackerna med knappen R2 på ps3 och en bit in i spelet får du en förmåga som förvandlar Bayonetta till en panter med knappen R2. Dom har alltså lagt in två saker på en och samma knapp. I början var det oerhört frustrerande att man förvandlas till en panter så fort man försökte undvika en attack men till slut lärde man sig undvika attackerna som panter också. Du får mycket spel för pengarna för det är många banor, eller kapitell som det heter i detta spelet. Min speltid på detta spelet slutade på 20 timmar. En tvåa är på väg till år 2014 och för mig är det redan ett givet köp. Det blev lite väl mycket skrivet på min recension om detta spelet men det va längesedan jag kände mig så stolt över att ha klarat ett spel.

Betyg: + (Mycket bra)

Kan köpas här: CDON på PS3 eller X-box 360

Handling

En utomjording vid namn Abin Sur, som är medlem i den galaktiska fredskåren The Green Lanterns, kraschar på jorden efter att ha blivit jagad av en kraftfull fiende till Green Lanterns, Parallax. I sin döende stund ber han sin ring att hitta en värdig ersättare på planeten jorden. Ringen skjuter iväg en sond som till slut hittar Hal Jordan. Den tar honom till kraschplatsen där Abin Sur ligger och med sina sista andetag ger han ringen till Hal Jordan. Mot sin vilja har Hal blivit rekryterad in i Green Lanterns men han kommer på andra tankar när den kraftfulla Parallax hotar jorden.

Min åsikt

Denna filmen är rätt smutskastad vilket jag både kan förstå och inte förstå. Inledningen i filmen, den perioden man får följa Hal Jordan som en liten unge, måste vara den mest förutsägbara delen i hela filmhistorien. Hans far har orden "Jag kommer dö tidigt i inledningen" skrivet över hela ansiktet! Jag kan inte sätta fingret på vad som gör detta så fruktansvärt uppenbart. Kanske det är sättet dom bygger upp hela den här fader/son relation grejen på. Sonen ser sin far som en hjälte och fadern är en testpilot och resten kan ni räkna ut själva. Jag satte ingen spoiler varning här för filmen spoilar sig själv sekunden fadern visas i bild.

Vidare till den lite bättre delen av filmen då man slipper all denna uttjatade familjedrama dyngan och den går över till att bli en riktig Sci-fi film. Det är det som lyfter denna filmen från botten av skräppåsen och gör den, stundvis i alla fall, värd att titta på. Många smutskastar denna filmen just enbart för att det har blivit en ond trend från "filmkritiker" att göra det. Jag tycker du ska se den och skapa din egna uppfattning utan någon yttre påverkan (som många verkar ha svårt med), så mycket är filmen värd i alla fall.

Betyg:   (Godkänd)

Kan köpas här: CDON på DVD eller Blu-ray

Handling

Efter att Superman besegrade Kryptons ärkefiender General Zod, Ursa & Non så påstod astronomer sig ha hittat rester av planeten Krypton och Superman begav sig ut i rymden på en 5 år lång resa för att se om något av hans forna hem fanns kvar. Efter 5 år återvänder han hem till jorden igen och märker att Lois Lane är gift med en annan man och att Lex Luthor undslapp fängelse bara för att Supermans vittnesmål saknades i rätten. Under Supermans frånvaro besökte Lex Luthor hans hem i det frusna nordpolen och beslagtog kristallerna. När dessa kristaller kommer i kontakt med vatten bildas ny landmassa vilket kan ha förödande konsekvenser när Lex Luthor planerar att använda dom utanför USA:s kust vilket kommer att dränka hela östkusten när den nya landmassan stiger från havet.

Min åsikt

Denna filmen är löst anknuten till de två första Superman filmerna men avsäger sig all koppling till den tredje och fjärde filmen. Den fjärde filmen kan jag förstå men den tredje filmen går ändå att titta på. De har också rätt listigt slängt in en koppling till Supergirl filmen här i. Supergirl kom till planeten jorden menats Superman va på ett uppdrag i rymden, som det sades på radion i början av Supergirl filmen och det är så hela denna filmen börjar, att Superman återvänder från det uppdraget, Det jag gillar med denna filmen är att de har försökt vara så sanna de bara kan till den ursprungliga Christopher Reeves Superman och inte ändrat på karaktären. Men det bästa av allt, de har behållit det mäktiga soundtracket! Det ger rysningar varje gång då hoppet verkar vara förlorat för Metropolis invånare eller Lois Lane och från tomma intet dyker Superman upp ackompanjerad av signaturmelodin. Brandon Routh passar bra som Superman men han lyckas inte riktigt göra Clark Kent lika bra som Christopher Reeves. Ja jag jämför med Christopher Reeves mycket men det är väntat då han är Superman lika mycket som Sean Connery är James Bond. Gillar ni de två första Superman filmerna så kommer denna inte göra er besviken för det är sannerligen en värdig uppföljare till de två första mästerverken.

Betyg:  + (Bra)

Kan köpas här: Du kan boka den på Movieline

Ett väldigt bra tillägg för alla spelledare till alla rollspel är en matta att kunna rita ut rollpersonernas omgivning på för att på ett grafiskt sätt kunna återge hur omgivning ser ut runt dom. Speciellt i strid kommer detta väl till hands. Då rekommenderar jag GameMastery Flip-Mat Basic.

Spelmattan har två sidor med olika bakgrundsfärger. En lite grönaktig som passar om man är ute i vildmarken och en lite mer gulaktig om man är i öknen eller i en dungeon. På den vänstra bilden placerade jag en helt vanlig 6 sidig tärning på mattan så ni kan få en uppfattning om hur stor den är.

Mattan är till för att, som jag skrev tidigare, att kunna rita ut rollpersonernas omgivning för att sedan enkelt kunna sudda ut det du ritat och göra nya kartor. En Whiteboard Marker penna är perfekt att använda då den är väldigt lätt att sudda ut och dels för att den syns väldigt bra. 

På bilden ovanför har jag gjort ett litet exempel. De två figurerna är i ett litet rum med två dukade bord och en bardisk borta i högra sidan av rummet. Skulle nu rollpersonerna gå ut från rummet och man inte längre skulle behöva använda skissen jag ritat upp kan man enkelt sudda ut den med fingret eller med en sudd.

Det finns massor av olika varianter, betydligt mer detaljerade än Basic mattan, av dessa GameMastery Flip-Mats för de spelledare som önskar att använda sig av dom. Det finns Country-Inn, Prison, Pirate Ship, Mountain Pass och många mer. Men nackdelen med dessa förtrycka flip mats är att då kommer man få använda sig av samma mall varje gång man är på ett värdshus, i ett fängelse, på ett piratskepp eller passerar ett bergspass. Detta är ändå rollspel så mycket ska egentligen lämnas åt spelledarens och spelarnas egna fantasi så i mitt tycke duger Basic Flip-mat alldeles utmärkt till alla tillfällen. Men jag förnekar inte att dom är snygga och jag kanske använder mig av dom i framtiden någon gång.

Country Inn, Prison, Pirate Ship, Mountain Pass

Vill ni köpa dom så finns det ett bra urval av dom på Collectors Point

Jag har inte varvat något TV spel på ett tag och det  beror på att jag spelar Bayonetta för tillfället och det måste jag säga, jag har inte blivit så här utmanad på ett TV spel sen NES tiden. Jag valde svårighetsgrad normal som jag alltid gör i spel men deras definition av normal var nog annorlunda än resten av spelvärldens för detta spel daltar inte runt med dig. Den gör allt i sin makt för att ta kål på dig och skickar fiende efter fiende på dig, den ena svårare än den andra. Jag kommer ihåg för ett tag sedan, jag satt säkert i över 1 timme och försökte ta död på två monster och jag måste säkert ha dött minst femton gånger innan jag lyckades ta död på dom men det var tydligen inte tillräckligt för spelet... åh nej. Efter att jag döda dom två dök det upp två till, exakt likadana så det var alltså sammanlagt 4 stycken av dom jag skulle ta dö på och om jag inte minns helt fel så var det under tidsbegränsning också. Jag vill inte att Bayonetta ska gå samma öde till mötes som Transformers The Game och vinna över mig för till skillnad från det spelet så är Bayonetta ett bra spel och värdig att avslutas men risken finns om utmaningen blir alldeles för stor. Bara ett litet tips till er som tänkt spela detta spelet någon gång. Välj inte svårighetsgrad normal, det är egentligen samma som very hard.

Tror ni att jag är den enda som tycker detta? Googla bara på "Bayonetta is too hard".