Ända sedan jag gick i högstadiet för lite över 10 år sedan har jag alltid varit fascinerad av Pär Lagerkvist. Jag kommer ihåg en svenska lektion då vi fick i uppgift att läsa en bok av en speciell författare och sedan skriva en recension av både författaren och boken. Våran svenska lärare rabblade upp många böcker på raken och många författare och alla lät fullständigt ointressanta, kärleksromaner med lyckliga slut, deckar romaner med förutsägbara handligar och annan skit, ända fram till hon tog upp en bok som hette Dvärgen skriven av Pär Lagerkvist. Boken handlade om en dvärg vid Niccolò Machiavellis hov under renässansens Italien (samma tid som TV spelet Assassins Creed 2 utspelar sig) som bara känner glädje vid krig och död och som hatar kärlek och barmhärtighet. Boken är en dagboksroman där Pär Lagerkvist framhäver det allra ondaste och mörkaste inom oss, den sidan många vill vända kinden åt. Men jag föll för denna boken direkt och det var den jag valde att skriva om i min svenska uppgift. Min beundran för denna nobelprisvinnande författare höjdes också när jag läste en dikt han skrev, en dikt som har kommit att bli min absoluta favorit dikt någonsin. Den slår till och med Edgar Alan Poes The Raven.

Min ångest är en risig skog

 Min ångest är en risig skog
 där blodiga fåglar skrika.
 Stoltare ödemark finner du nog;
 men det kvittar mig nu lika!

 Jag sitter och glor under torra träd
 och lyss till de hesa skriken.
 Jag ligger snart still under tomma träd
 och ruttnar bland fågelliken.