World Of Warcraft var det spelet som dödade intresset för MMORPG (Multive Massive Online Role Playing Games) för mig. Grafiken var skitsnygg men det var det enda som var bra med det här spelet. I Dark Age Of Camelot var det högst ovanligt att folk gjorde quests för att levla upp sina gubbar, där samlade man ihop en sk. XP grupp och sprang runt i hela världen för att leta efter mobs (Monsters Or Beasts) som man kunde döda så det var hela tiden variation på omgivining och miljö. Vi reste till olika dungeons som alla hade olika teman och svårighetsgrader så det va en oerhörd variation på spelandet i DAoC. Men här, i World Of Warcraft, så hade dom smidigt tagit död på det sättet att levla. Här var questing allt man gjorde. Springa från punkt A till punkt B och sen tillbaka till punkt A. Att samla ihop en Xp grupp och springa runt och utforska fanns inte på kartan längre. Här sprang alla för sig själva och "minded their own buisness" så att säga.

Men allt detta visste jag inte när jag började spela WoW. Jag följde med en gammal Imperial Army / Nazgul kollega till en rollspels server. I början, när WoW släpptes, var det strikta regler på en rollspels server att man inte fick bete sig hur som  helst och förstöra för andra spelare som rollspelade så vi tänkte att ska vi slippa alla småbarn och alla andra som bara tänker på att vara bäst hela tiden och äga allt o alla så är rollspels server det bästa alternativet. Så vi startade ett gille där med namnet Prima Nocte som bara skulle vara baserat på rollspelande. Men namnet ansågs stötande så vi fick byta namnet på gillet. Jag  minns inte vad vi bytte till. Men det tog ett litet tag sen dog det gillet ut och jag letade upp Nazgul för att börja spela med dom igen. Men de hade splittrat på sig, dom som ville spela Alliance gick dit och starta ett gille och de som ville spela Horde gick dit och starta ett annat. Jag gick till Alliance gillet som hade bytt namn till Remnants Of Lordaeron men det var då mitt intresse för MMORPG började dö ut så efter bara någon månad, högst två så lade jag ner WoW helt och hållet. Det kunde helt enkelt inte mäta sig med sin föregångare, Dark Age Of Camelot.

Två bilder från World Of Warcrafts PvP

I mitt tyckte fanns det två grova fel på World Of Warcraft. Det första var hela grejen med questing. Det var inte alls lika roligt att springa runt själv och lösa olika quests på egen hand som det var att springa runt i en grupp och utforska världen. Visst, det fanns inget som hindrade att man gjorde samma sak i WoW... förutom det faktum att det var ingen som ville göra det i WoW, alla skötte sig själva och när man väl kom i en grupp så var chatten helt tyst. Det va inga som orkade prata med varandra längre, alla var bara för upptagna med sig själva. Attityden hos folk hade förändrats sen DAoC.

Det andra stora problemet jag hade med World Of Warcraft var deras usla PvP system! Bilderna ovanför den här texten summerar rätt bra vad PvP i WoW gick ut på. Man teleporterades till en battleground där alla fick stå och vänta några minuter i en grotta, eller något liknande, med stängda portar tills en klocka hade räknat ner. När klockan hade räknat ner till noll öppnades portarna och alla bara rusade ut, utan strategi, mål eller taktiskt tänkande, utan man rusade bara ut för att fånga fiendens flagga och ibland lyckades man och ibland inte. Det fanns ingen som helst taktik inblandad, det var ingen som ledde allting, en som alla lyssnade på utan alla sprang runt som yra höns för sig själva och hoppas på det bästa. Dog man så återuppstod man på en gravplats och efter  några sekunder kunde man springa ut igen och fortsätta slåss och så kunde det fortsätta. Man sprang ut, slogs, dog, återuppstod, sprang ut, slogs, dog, osv osv. Man stred inte för något heller, allt man stred för var för sig själv och inget annat och bli den bästa med mest kills och högst poäng på den listan som syns på den högra bilden här ovanför. I DAoC hade man ett mål i alla fall, något att försvara, där hade varje realm sina keeps att försvara och mest värdefullt av allt, sina relics som var väl skyddade inne i Relic keepet. Men här i WoW, absolut inget att slåss för och det kändes värdelöst och det var när jag insåg detta som WoW dog för mig. Jag har spelat WoW till och från i några år med flera månaders uppehåll men nu kan jag ärligt säga att jag aldrig kommer spela detta spel igen.

Jodå, jag har spelat MMORPG spel en gång i tiden. Jag började min MMORPG karriär med det absolut bästa spelet av dom alla, nämligen Dark Age Of Camelot eller DAoC som man kallade det. Jag har aldrig haft så roligt i ett spel som jag haft i detta spelet och jag har många, många fina minnen från denna tid. Det va på den tiden innan MMORPG världen blev förstörd av alla leet spelare, det va på den tiden folk hade tålamod att spendera 1 timme i att försöka få ihop en bra grupp för att ge sig ut i DAoC världen och döda monster för xp, det va då allting inte behövde gå i rasande fart utan man hittade sig ett bra ställe och där kunde man spendera timmar att döda monster och chatta med varandra och bara ha det allmänt trevligt ihop.

Mitt första guild hette Imperial Army och vi va ett litet guild med lojala medlemmar som alla trivdes ihop, det vill säga tills en dag då en kille som kallade sig Pureblood, som vi alla trodde va en stabil  medlem av vårat lilla guild utnyttjade alla hög level killarna i guilden att få honom till lvl 50, som va den högsta leveln på den tiden, och när han nådde dit lämnade han guilden på plats och gick med i ett annat guild. Det sänkte andan för alla för vi va redan få som vi va och dom hade sett fram emot att få ännu en höglevel karaktär med så de hade kunnat bli en stabil Realm vs Realm grupp (Realm vs Realm är samma som Player vs Player).

Lite Realm vs Realm action

Heta diskussioner kom upp om hur vi skulle gå till väga, om vi skulle splittra gillet eller kämpa vidare. Jag tillhörde dom som ville kämpa vidare för jag älskade verkligen detta gillet och tyckte att vi hade i särklass det coolaste namnet av alla, Imperial Army! Även idag tycker jag att det är det coolaste namnet på ett gille någonsin. Men vi beslöt oss till slut att slås ihop  med ett större gille och vi beslöt oss för ett av de största guildens på servern som hette Nazgul. Dom tog emot oss med öppna armar och det dröjde inte länge förrän alla gamla Imperial Army rävar, inklusive mig själv hade blivit väl etablerade medlemmar i det mäktiga Nazgul. Nu tog spelet fart på allvar. i Imperial Army hade vi problem att få ihop till en enda full grupp att springa runt och slåss mot andra fiendespelare, men nu va vi i Nazgul och nu sprang vi runt med 4 fulla grupper medlemmar och slogs och vilken skillnad på spel det blev helt plötsligt. Vi alla blev kvar i Nazgul ända fram tills DAoC dog ut och folk började flytta över till World Of Warcraft istället

Lite PvE  action (Player versus environment)

När du började spela DAoC fanns det tre olika realms att välja mellan.Det fanns Hibernia, Albion eller Midgard (som jag tillhörde). Jag valde att spela klassen Hunter som var en stealth klass med långdistansvapen som pilbåge. Max level i spelet var på den tiden lvl 50 och det tog mig lite över 1 år att nå upp dit men på vägen dit kunde man transportera sig till olika battlegrounds där man fick strida mot andra fiender från Hibernia eller Albion som var runt samma level som dig själv. En utmärkande grej för DAoC som de andra MMORPG spelen inte har är keeptakes. I varje battleground finns det ett slott som man slåss över. Den realmen som för tillfället äger slottet är de som försvarar det samtidigt som de andra kan komma med rammar och andra siege weapons för att försöka ta slottet från sin fiende. Detta va otroligt kul och det gav Player vs Player funktionen en mening, det gav oss något att kämpa för, något som saknas i tex World Of Warcraft.

Man brukar skilja på DAoC med Old frontier och New frontier. New Frontier var en expansion till DAoC som gjorde keeptakes betydligt svårare. I Old frontiers hade du  bara självaste huvudkeepet att inta och döda The Lord som stod högst upp i keepet så var det erat sen. Men i New Frontier, då var det helt omöjligt att inta ett keep såvida man inte var minst 50 pers och om någon av fienderna hade försvarare inne i keepet också så blev det nästintill otagbart. Det var detta som dödade DAoC för många, det var detta som blev nådastöten för spelet och dess storhetstid. I New Frontier var man nämligen tvungen att inta 4 småtorn (bilden till vänster ovanför texten) först för att försvaga huvudkeepet (bilden ovanför texten till höger). Man kunde självklart strunta i de fyra småtornen men då var huvudkeepet och dess Lord betydligt starkare. Vi kunde stå i 2 timmar och försöka belägra ett keep men inget hände så det resulterade oftast i att man gav upp keeptaken och de få gångerna man lyckades inta ett keep var när det inte fanns nog med motståndare online för att försvara det.

Ja detta var alltså mitt första MMORPG spel jag  någonsin spelade och fortfarande det bästa. En del av mig önskar att de aldrig hade släppt expansionerna Trial Of Atlantis eller New Frontier för det va dessa expansioner som dödade DAoC. Men det va bra också på ett sätt för på DAoC´s storhetstid var det allt jag gjorde. Jag satt framför datorn dagarna ut i ända och bara spelade och spelade, det var vid väldigt få tillfällen jag gjorde riktiga sociala grejer. Men så hade jag väldigt roligt också, jag stortrivdes och det är väl ändå det som räknas i slutändan. Nu för tiden spelar jag inte MMORPG alls. Den typen av spel tilltalar mig inte längre. Jag kommer skriva om varje MMORPG spel jag spelat och lite historia bakom det så fortsätt gärna och läs mina MMORPG inlägg.