Efter många. många års uppehåll från rollspelande så blev det ett kärt återseende av denna genre av spel på våran spelkväll nu i Torsdags. Jag hade glömt hur otroligt roligt det va. Trots att vi bara spelade ett litet inledningsäventyr så var detta den roligaste spelsessionen på länge. Jag blev själv sugen nu på att köpa ett rollspel men får se hur det blir med det eftersom jag fortfarande har två ospelade brädspel i mitt ägo och det är nåt jag verkligen inte gillar att ha köpt spel utan att ha spelat dom än.

Warhammer hade, för mig, ett helt nytt spelsystem inom rollspelande. Man kan säga att det var någon form av blandning mellan rollspel och brädspel men det lutade mest åt rollspels hållet. Alla färdigheter man är vana vid i ett rollspel hade bytts ut mot diverse spelbara kort där närstrid var ett kort, avståndsstrid va ett kort istället för i traditionella rollspel där varje vapen har en färdighet som svärd, dolk, yxa eller pilbåge ect. Och istället för modifikationer på ett t20 slag som oftast är fallet i ett rollspel så använder man sig av många olika typer av tärningar här i warhammer då de svarta tärningarna är negativ modifikation på slaget och de vita är positiv. De blåa tärningarna är de vanliga tärningarna man använder vid varje färdighetsslag sen får man lägga till de gröna, respektiva röda tärningarna beroende på om din rollkaraktär är lugn, betänksam (de gröna tärningarna) eller impulsiv, agressiv (de röda tärningarna). Är du skolad inom området får du också lägga till en gul tärning som är en positiv modifikation till ditt slag. De lila tärningarna representerar svårigheten att utföra färdigheten och påverkar ditt slag negativt och du får alltid slå minst en av dom i varje slag.

Jag spelade en Envoy (sändebud på svenska) åt highelfs i människornas land, närmare bestämt Reikland där jag inväntade en inkomande leverans i form av ett paket men leveransen var försenad och rollpersonerna anade oråd och gav sig därför ut för att möta budet bara för att se att vagnen hade blivit överfallen av Beastmen och där börjar äventyret. Som sagt var detta bara ett väldigt kort inledningsäventyr för att bekanta sig med reglerna så det va strid och lite annat inblandat för att man skulle kunna spela igenom reglerna lite lätt. Jag ser verkligen fram emot nästa spelomgång med Warhammer!

Finns att köpa här: http://www.sfbok.se/asp/artikel.asp?VolumeID=89160

Silver Fang

Detta är den sista av de stora serierna. När jag säger stora så menar jag serier som lämnade ett intryck hos mig och som jag än idag skulle kunna tänka mig att titta på. Silverfang va, precis som Starzinger, mer vuxen till sättet än dom andra. I andra serier som tex He-Man va huvudskurken, Skeletor, en rätt så snäll skurk om man säger så. Han klantade ofta till sig och hade något komiskt över sig som gjorde att man inte blev rädd för honom, man visste att till slut skulle He-Man segra. Men i Silver Fang, då är "huvudskurken" en blodtörstig björn vid namn Akakabuto som inte tvekar att döda allt som kommer i dess väg. Det fanns inget snällt eller milt med honom,  han dödade faktiskt vissa då och då. Jag tänker inte avsölja för mycket av handlingen nu men serien börjar med att Akakabuto kastar ner Silver Fangs far i en ravin, som jag tycker är en av de bästa och mest känsloladdade scener någonsin. Precis som i Starzinger så gör soundtracket oerhört mycket i Silver Fang.

För att beskriva handlingen i kort så handlar Silver Fang om en liten valp som man säkert har gissat vid det här laget heter Silver. Silvers far räddar Silvers liv i början av serien från Akakabuto och striden får ett tragiskt slut. När åren passerat förenar sig Silver med en flock av vildhundar som springer runt uppe i de Japanska bergen för att samla på sig de starkaste och farligaste vildhundarna i syfte att döda den farliga björnen. Jag hade velat länka till några bra scener men hittar dom inte på youtube så det får väl va då. Jag såg serien med svensk dubbning och har därför svårt att gilla serien på något annat sätt. Jag skulle nog inte tycka om den lika mycket om jag fick se den med Japanskt tal, för det är inte så jag minns den.

Ett försenat blogginlägg eftersom det va ungefär 1 vecka sedan jag klarade av detta spel. Jag klarade det på nästan en vecka vilket får mig nu i efterhand att känna att jag kanske gick miste om en massa saker. Men jag hade inte ork att springa runt och köpa alla affärer och landmärken en gång till eller levla upp lönnmördar rekryter ytterligare en gång, även om den funktionen här var grovt förbättrad och de många olika, varierande sätten man rekryterade lönnmördare på var en väldigt positiv överraskning. Spelet höll måttet, som alla underbara Assassins Creed spel, trots en del upprepningar. Jag hade egentligen börjat ta en paus från Assassins Creed efter Broherhood och påbörjat Ghostbusters men jag fick avbryta det för jag kunde inte fokusera på det spelet när jag visste att det fanns ett Assassins Creed spel kvar att spela.

SPOILER varning för er som inte vill läsa om handlingen.

Det va genialiskt hur de vävde ihop Ezios öde med Altairs. I slutet när Ezio vandrade ner i det valvet där Altair hade suttit död de senaste 300 åren och få se Altairs skelett sitta i den stolen var lite hjärtskärande. Lite tungt var det också att se när Ezio tog av sig sina vapen och rustningar och kasta dom på golvet och praktiskt taget sade att han hade gjort sitt, han va färdig, nu får någon annan ta över (Connor i Assassins Creed 3) va också lite tungt. Man hade ju vant sig med att döda tempelriddare med den charmiga italienaren som sträckte sig över 3 årtionden.

Betyg: 4/5

Favorit karaktär i spelet: Ezio Auditore och Altair ibn la ahad

Minnesvärd del i spelet: Det fanns rätt många här. Att jaga efter tempelriddarna i båten tyckte jag va mäktigt och uppdraget att gå och plocka blommor. För att citera Ezio när kvinnan han va förälskad i bad honom att gå och handla vita tulpaner: "It would be a nice change of pace".

Favorit citat från spelet: "We are gonna show our enemys what it means to be enemys of the Assassins!!!" Ezios vän låg mördad framför honom och kvinnan han älskade var kidnappad. Ezio satt på knä och höll sin döda vän i sina armar och bakom honom samlades lönnmördarna, Ezio vänder sig om och säger med arg röst ovanstående citat. Tätt därefter stormar lönnmördarna hamnen i Konstantinopel och en stor strid utspelar sig.